Anna's Secret

Alltså jag blir så arg på människor som lever på att provocera andra människor. En tjejkompis till mig tigger seriöst om att man ska bli arg på henne. Men det är inte därför jag är sur på henne. jag är sur på henne för att hon aldrig kan visa hänsyn till mig. Hon själv kommer alltid först. Hon smörar till en utav mina bästa vänner för att hon har märkt att jag umgås mer med henne och delar mer "hemligheter" med henne. Så omoget att försöka spela ut mig. Det skriker gossip girl över detta. Sen så har hon börjat småsignslera mig på Twitter om hur hon stör sig på mig. Även om hon skulle förneka det om jag frågade så vet jag att det är mig hon syftar på. Det som är skumt är att det nog var jag som började ta lite avstånd från henne för att jag tyckte att vi kunde bli lite för tätt inpå varandra men då bestämde hon sig för att starta ett krig. Ett falskt sådant. Alltså innebär det att när folk är med oss två är hon en ängel så alla ska se henne som det och sen när de går transformeras hon till en orm. Jag gillar ju henne när hon är som vanligt och jag har ju verkligen försökt att vara lite extra snäll så hon lägger ner stridsyxan. Men hon verkar gilla leken. Det är fel av mig det jag kommer säga nu, det vet jag. Men om man leker får man leken tåla. Dvs att snart har hon provocerat mig så mycket att jag anna kommer bli en Blair waldorf... Och det är inte positivt. Jag skulle iof aldrig gå på henne med personliga saker som Blair skulle men om det är någon som kan det där med att ge elaka blickar när det väl gäller så är det tyvärr jag. Sen tenderar jag med att försöka få mina vänner att ta mitt parti och till och med börja små-ogilla henne. Men gämfört med allt hon har sakt till mig face to face och not face to face och bara hennes handlingar så r nog inte mitt så farligt. Ni skulle förstå om ni fick veta vad som sagt och gjorts men jag blottar hellre mig själv och mina brister på bloggen än hennes. Men vad gör man i såna situationer då man inte orkar med alla dessa jobbigheter?